Det är sommar och jag sitter i fönstret snett bakom min morbror. Ljudet från dieselmotorn låter olikt morgonens brummande från fjösen. Ändå är det exakt samma ljud.
Vi har stannat och han vinkar till mig framför traktorn. Jag hör inte vad han säger men jag vet vad han menar: ”kom hit så får du se en hemlighet”.
Försiktigt lägger han boet i min lilla stora famn. Jag har aldrig burit något så värdefullt förut, jag förstår det. Sakta sakta går jag genom det axelhöga gräset till skogsdungen mitt på fältet.
Nästan hemma igen väcker han mig. Han ler och ger mig något hårt brunt, det ser ut som en knapp. Jag förstår att jag inte ska säga något till mamma och knyter näven hårt runt knappen, gömmer.
När jag ska borsta tänderna frågar mamma vad jag har i handen. Jag vill inte visa. När mamma ändå öppnar handen (jag stretar emot) börjar hon skratta och ropar efter pappa och bestefar. Pappa skrattar också, och bestefar. Handen är alldeles brun och klibbig. Jag börjar gråta.
Tidigt morgonen efter hjälper jag bestefar att mjölka korna. Jag lutar mig mot hans ben och har för länge sen glömt bort känslan kvällen innan. Men i samma ögonblick som vi sätter oss i solen och han plockar fram asken ur bröstfickan känner jag hur den drabbar mig igen. Med gråten i halsen vill jag bara springa därifrån.
Men bestefar förstår. Han skrattar, men han förstår. Han tar en brun hård knapp, räcker den till mig och säger att jag ska stoppa den i munnen. Fortfarande djupt sårad vägrar jag att lyda honom. Först när han själv stoppat in en i sin egen mun prövar jag med tungan. Det smakar inte illa. Jag för in hela knappen i munnen och känner hur den börjar smälta. Först smakar det inget särskilt, men snart fylls jag långsamt av en len nästan varm smak av upprättelse.