Om albumet "ETT ÄRR I HJÄRNAN"
GAFFA
Festivalrykten
Harshr.com
Intervju i UNT
Aftonbladet
Ergo
Dagen
GAFFA (Norge)
Värmlands Folkblad
DI Weekend
Om romanen "DET FINNS INGENTING ATT VARA RÄDD FÖR"
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Expressen
Kulturnytt P1
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Upsala Nya Tidning
Göteborgs-Posten
Hufvudstadsbladet (Helsingfors)
Dala-Demokraten
Beställ romanen här: Adlibris
Om "SARA,"
www.saidthegramophone.com
"It will take you home, but only when you're ready."
Sonics spellista för 2010
2010:s hundra bästa låtar. Och "Libido" fick vara med...
GP
Johan Heltnes debutalbum Vetenskapliga bevis för att Jesus lever var en originell skapelse. Sara, – som släpps digitalt och på vit vinyl – handlar om sorg, att gå vidare, vänner som mår dåligt, konflikter. Johan Heltne är Håkan Hellströms motpol. Han slår sig aldrig på bröstet, musiken vill inte explodera. En lugn röst guidar oss genom vardagens skärseld. Det är en annan sorts närhet. Skuggorna är levande. Konturerna svårgreppbara. Musiken – inspelat i Göteborg, med folk som även spelar jazz och konstmusik – hittar en lockande ton, atmosfärisk pop som stannar kvar.
Intervju i P3
P3 Lab, onsdag 3 november
Recensioner i dagstidningar
kritiker.se
Sonic
8/10
Funk torr som fnöske. Kliniskt befriad från svett. Det svänger, men står på något märkligt sätt ändå stilla.
Johan Heltne är inte en artist som gör det lätt för sig. Förra plattans allmoge-electro blev inte det breda genomslaget ute i de ensligt belägna svenska stugorna. Nu har han samlat kraft till ett nytt album. Den här gången är det någon sorts kritvit funk som står och stampar takten utan någon tanke på att röra sig framåt.
Det låter som när ett gäng jazzmusiker försöker spela en annan genre, vilket det enligt pressmeddelandet också är. Stumma trummor, elbas och en slinga från en keyboard som eftertänksamt viras runt pekfingret. Det känns ofärdigt och avslutat, på samma gång.
På Heltnes förra album, »Vetenskapliga bevis för att Jesus lever«, stod framför allt de teologiska spörsmålen i fokus. Denna gång är vi närmre marken, det diskuteras relationer, könsroller, allmänmänskliga kontakter.
Det är i stunder enormt vacker musik. Vemodet bär tonerna, låter dem skölja över en. Men här finns också hoppfullhet som tillåts tränga in. Jag skulle vilja säga att Johan Heltne omsluter allt, såväl det jobbiga som det flyktiga och enkla.
»Sara,« är en svårfångad platta. Ibland väntar man på något mer, som aldrig kommer. Lite som det där kommatecknet i titeln. Ibland är man fullgott nöjd med vad man får. Men jag märker att jag återvänder till musiken, gång på gång. Och vad mer kan man egentligen begära?
DN
Singer/songwriters har tråkigt nog ofta ett rätt krasst sätt att se på musik som ett slags fordon för text och melodi. Man glömmer bort möjligheterna att skapa nya stämningar och egna rum och ställer sig alltför ofta på samma torg som alla andra. Johan Heltne vägrar använda gitarr, och det blir hans räddning. Till ett minimalistiskt elektroniskt komp, som liksom lunkar fram genom hela skivan, sjunger han sånger om död och relationer. ”Sara” är en uppföljare till ”Vetenskapliga bevis för att Jesus lever” och är enligt upphovsmannen del i en trilogi om vänskap. Även om Heltne gör sig lite väl otillgänglig ibland (skivan kommer inte ut på cd, bara lp) och texterna är lite väl snåriga, så märker jag hur han tar sig in, hur just stämningarna, ödsligheten och tempot förvandlar rummet jag sitter i.
Bästa spår: ”När jag lyfter Elvis så högt att hon når taket”
Sonic
Artikel i höstnumret 2010
Gaffa
ISTÄLLET FÖR MUSIK, SJÄLVRANNSAKEN
Vetenskapliga bevis för att Jesus levers lyrik kunde man ägna timmar åt att analysera. Föregångaren till Sara, var till formen en tunn digipak, men innehöll en bibel – heliga textrader för igenkänning och vägledning. Två år senare och en för Johan Heltne, i negativ bemärkelse, väl händelserik tid bakom sig står han med Sara, och inget kommer längre att vara sig likt.
Sara, är till skillnad från föregångaren, ett verk som har hämtat styrka ur tystnaden – en skiva som mycket väl lyckas få minimalisten Eva Hesse att le från sin grav. Ackompanjerad av ett taktfast och lunkande driv och med basen som enda egentliga musikaliska ledstjärna berättar Heltne om svåra, stora och avgörande ögonblick med hjälp av små ord och enkla fraser. Effekten ligger i det som inte sägs och i det som inte hörs. Heltne ville ha det så. I skivans alla mellanrum får istället lyssnaren en chans att tillföra egna melodier. Men jag låter tystnaden tala och hör efter ett tag något som är starkare än ljud och mer än popmusik. Det stavas: självrannsakan.
Ergo
I pressmeddelandet skriver Johan Heltne om ett märkligt år. En av hans vänner dog i cancer, en annan vän försökte ta sitt liv och en tredje blev våldtagen på en efterfest. Många kraftiga epilepsianfall gjorde att han aldrig fick sova ut och det rasade hela tiden konflikter. Under det året skrevs albumet ”Sara”.
Inte oväntat är det en mörk skiva. Så mörk att det låter vardag när Johan Heltne sjunger om hur han ser en kvinna bli påkörd av en stadsbuss och hämtas av ambulans. Det är också en tät och väl sammanhållen skiva, så tät den ibland blir klaustrofobisk men ändå aldrig så att man vill stänga av. Sedan är det smart förstås, liksom Johan Heltne alltid varit. Det snackas Judit Butler och kurhotell och en sentimental syn på sex.
Det är smartheten och det studentikost klingande i låttitlar som ”Kreig ist kreig und schnaps ist schnaps” och ”Klassiska semesterorter i Europa” som gör att ”Sara” ändå är lite svår att ta på allvar. Men sedan läser jag pressmeddelandet igen och förstår hela vidden av sorgen – om det nu är sant. Pressmeddelandet borde antagligen följa med när skivan säljs.
itsatrap.com
Katarinas pappa ska dö
absolutnoise.blogspot.com
HELLO DARKNESS MY OLD FRIEND
If you are fan of Jonathan Johansson, you will probably like Johan Heltne. Both sing in Swedish some slow nostalgic nurserie rhymes. Johan is far from being a copycat though: he knows what he wants to achieve and has a strong point of view of how to do it. All in all, he sounds quite unique.
His new album Sara (out this Wednesday, October 27) contains no guitars. You're gonna be floating. Floating into darkness. Cause, yes, this music is VERY dark. The song were written while Johan and his friends were surrounded by disease, drama and death. For a non-Swedish speaker like I am, it gives you a weird impression: you can feel Johan means every lyrics he sings, but you do not get the meaning. Anyway, do not expect to jump around or anything: the record will not make you happier. But if you are looking for something different, with its own atmosphere, do not hesitate to get the album. A winter record. Fascinating.
Örnsköldsviks Allehanda
HÄR HAR KENT ATT LÄRA
Johan Heltne är en väl bevarad hemlighet för de flesta, trots att han numer hunnit med flera skivor.
Den här skivan omgärdas av extra mycket vemod och det är en allt annat än lättsam Heltne som breder ut sig med låtar som "Krieg ist krieg und schnaps ist schnaps", 8A fotografier" och "Klassiska semesterorter i Europa".
Vemodet sveper verkligen ut sig och deppkungarna Kent kan knappast göra det mycket bättre. Dessutom låter Heltne ungefär som Kent korsat med Tomas Anderson Wij.
Jag är ingen Kent-fantast. Men Johan Heltne gillar jag skarpt. Trots vemodet.
Ikon 1931
Om "VETENSKAPLIGA BEVIS FÖR ATT JESUS LEVER"
SONIC
Tony Ernst
Apart artpop på helgmålssvenska. En sorts allmoge-electronica. Själfulla sånger från ett annat Sverige, långt från allfartsvägarna och den överansträngda pulsen.
Vi kan beskåda Johan Heltne som en märklig flyttfågel i svenskt musikliv. Titta på honom där i kikaren! Det här är hans tredje album och inte många känner till honom. Var placerar man denne man? Han är kanske själsfrände till Rickard Jäverling, Tape, Ingenting? »Vetenskapliga bevis för att Jesus lever« kommer inte att appellera till alla. Det här är många mil och år bortom det nervösa Nöjesguiden-moraset. Det här är, liksom, på riktigt, typ.
Musiken är skör, men ändå med visst självförtroende. Är det en mask? Spelar roll; bakom masken ändå bara en annan mask. Där texterna är privata dagboksblad som flyger i vinden, utrivna för att lämna plats åt nya tankar, nya år, där är musiken en större kollektiv gemenskap. Heltne har haft hjälp av drygt tjugotalet gäster som alla »gör sin sak«. Det fungerar märkvärdigt bra.
Låtarna heter saker som »Din alkoholism är ingen alkoholism«, »Kyrkans barntimma« och »Hjärta. Instinkt. Principer.«. Heltne sjunger svidande om »min morfar sa gift dig ung/när du är ansvarslös och dum/annars blir det aldrig av«. Man vänder gärna åter till detta, för att leta efter nya lager i minnena.
Jag skriver den här recensionen dagen efter en mindre fest. Större delen av kvällen och natten försvann till teologiska diskussioner. Det är inte längre så konstigt att vuxna människor tar upp religiösa spörsmål även i sammanhang där de rent dogmatiskt inte passar in. Ateister, pingstvänner, alla får plats. Tro, tvivel, vi är alla lika förvirrade. Johan Heltne gör inte kristen rock, men här finns spår och anslag av en verklighet i Guds närvaro. Jag tycker det är sunt att vi pratar om det, att vi besjunger det.
»Vetenskapliga bevis för att Jesus lever« är spännande, egensinnig, drabbande. Ännu en bra bit från fläckfri. Men nära den nerv som gör att man känner att man lever.
PANDAMAGAZINE.SE
Daniel Magnusson
Vad har varit bäst hittills i år? Min topp tre ser ut ungefär så här:
1. Cut Copy – In ghost colours
2. Johan Heltne – Vetenskapliga bevis för att Jesus lever
3. Ralf GUM – Uniting music
Och följdfrågan lyder: vem fan är Johan Heltne?
Johan Heltne är en sådan där artist som verkligen förtjänar sin plats under parollen ”Sveriges mest bevarade indiepophemlighet”, till skillnad mot andra akter som kan prata pratet, men har svårt att gå gången.
I ”Vetenskapliga bevis för att Jesus lever” följer ett texthäfte med. Detta lilla häfte på sex sidor är min nya bibel. Den tar upp allt man behöver för att skapa tillfällig ro i sinnet. En humanistisk tråd av ren ull vilar längs med bladen. Den kittlar mina känslor och ger svar på vänskaplig trygghet och kärlek. Om allvarliga val: dricker du så dricker jag. Om kärnfamiljens vara eller icke vara - om nya och gamla generationers tankar. Och om att längta bort för en stund. Vi behöver alla en stund av det här, då tankar får rulla runt i ett sömnigt tempo.
Ett saligt lugn vilar genom hela skivan. Hela dess atmosfär går hand i hand med den fuktrika värmen. En känsla av slöhet mitt bland alla världsliga val och man tar det med en klackspark för stunden. Tar sambons bil och kör bort från staden till en sjö där man kan låta dagen gå. Och man lyssnar på ångesten och kärleken. Ett problem är inte bara ens eget.
”Kväll igen och samma val, och frågar jag vet jag ditt svar, din rastlöshet kräver mer än jag klarar av, men dricker du så dricker jag. Min puls känns svag precis som din, ditt hjärtas sorg är också min, men ikväll tror jag att vi ser allt klart och jag slappnar av, orkar du så orkar jag.”
NERIKES ALLEHANDA
Då och då kommer en skiva på svenska som sticker ut i en indiepopgenre på dekis. Det här är en sådan skiva. Johan Heltne med band (ett tjugotal kompisar som han samlat ihop till inspelningen) har tagit det bästa från britpopen och singer-songwritertraditionen, men gått vidare och skapat musik som låter både väldigt svensk och väldigt oplacerbar. Styrkan ligger till stor del i de underfundiga texterna, där människans tillkortakommanden och hennes kamp med sig själv och omvärlden dissekeras och görs till bitterljuv poesi. Det handlar om livet mellan tonåren och vuxentiden, där existentiella frågor föds under resor ut i världen och in i jaget. Skönheten i naiva förhoppningar som ”jag tror att jag är kär i en vän, och nu vill jag nog att hon ska bli kär i mig” (”Tisdagsvänner”) avväpnar vem som helst. En bakfull morgon i goda vänners lag kläds i en poetiskt sentimental dräkt i låten ”Hjärta, instinkt, principer”, med en stråkkvartett som gråtmild förstärkare. Vad som hade kunnat bli studentikost och pretentiöst navelskådande, räddas av självironi och befriande humor. Detta är alla vilsna, grubblande och sorglöst festande universitetsstudenters eget soundtrack.
GROOVE
Till en början fick jag känslan av att detta var en dussinvara. En skiva som var helt okej men som saknade personlighet. Men så lyssnade jag lite till och insåg att jag hade fel. Det här är finstämd pop som har något vardagligt vackert över sig. Några vetenskapliga bevis hittar jag inte trots att Heltne sjunger med en klar och vänligt stämma. Den är full av små melodier som nästan omärkbart men effektivt får dig att slappna av och le. Med tanke på att Heltne hade ett 20-tal vänner till hjälp så låter det förvånansvärt avskalat och sammanhållet.
Vetenskapliga bevis för att Jesus lever påminner, om man ska överföra det till mänskliga termer, om en person som du tyckte var ganska tråkig och anonym första gångerna ni träffades. Men efter ett tag, utan att du märkt det eller velat det, har personen blivit en god vän trots att ni inte har mycket gemensamt. En vän du aldrig skulle ta med på fest, men åker många mil för att dricka kaffe med. Eller, om man ska hålla det kort, en skiva som utan att man märker det tar sig innanför huden.
ZERO
2005 debuterade Johan Heltne med Skisser Av En Vacker Plats och nu kommer uppföljaren Vetenskapliga Bevis För Att Jesus Lever. Heltne sjunger dagboksliknande texter till soft och lugn indiepop med lätt folkpopskänsla. Jag kommer osökt att tänka på både Durutti Column och Nick Drake av någon anledning. Kanske på grund av det mjukt, nästan akustiskt gitarrbaserade soundet. Men också för att plattans stämning påminner mig om regniga sommardagar då melankolin spelar fritt och målar världen i ljust blått. Samma association som jag får av nämnda engelsmäns musik alltså. Heltne har egentligen ingen märkvärdig sångröst. Han närmast viskar fram sina svenska texter, men rösten fullbordar atmosfären och fungerar fint tillsammans med musiken. I min värld är det här ingen klassiker som förändrar livet i någon större utsträckning, men plattan är mycket behaglig att lyssna till. Texterna känns både udda och väldigt vardagsnära. Ungefär som med John Holm och det fåtal skivor den mannen har fått ur sig under alla år. Här finns samma tilltalande naivitet och enkelhet i det avspända framförandet som Heltne skapat tillsammans med ett tjugotal vänner. Skivan är inspelad i nio olika studior och trots att låtarna genomgående är lugna så känns skivan både hyfsat varierad och väldigt jämn under de fyrtio minuter den ljuder.
WWW.ITSATRAP.COM
More Jesus rock today, except that Johan Heltne doesn't exactly rock. And I'm also not sure how religious he is, though he does say that his album "Vetenskapliga bevis för att Jesus lever" ("Scientific proof that Jesus is alive") was informed by religious experience, in a way. It's a fascinating work, made that much better by the fact that I can barely wrap my head around it. From the lush string arrangements on songs such as the one I've posted today to soft indiepop ala Vapnet, Heltne and his friends have put together quite a record. There's magic in the mystery, that's for sure. This track also has me thinking that more musicians should try to forgo classic rock instrumentation. I still love guitars, but there seems to be so much more subtlety and nuance here, especially when compared to the more traditional "indie" numbers he does. Regardless, it's all good, just don't let this one pass you by. It's got underrated hit written all over it.
VÄRMLANDS FOLKBLAD
Heltne står där i buskaget och väntar. Och när ex-flickvännens nye pojkvän reser bort är han raskt där och knackar på, redo som stand in. Märkligt nog åker han inte på stryk, vilket kanske beror på att han vädjar om förståelse och nåd på samma sätt som i sina sånger.
Han skriver dem själv, med titlar som Kyrkans barntimma, Slättångest eller Ofvandahlsk country. När det är dags för inspelning bjuder han in ett knippe musikaliska vänner med koll på såväl Mike Oldfield som Cowboy Junkies. Själv nöjer hans sig med enstaka programmeringsuppdrag eller att spela på leksaker.
Nere på lokala puben i hemstaden Uppsala skulle han antagligen vara chanslös mot minsta sorl, men i hemmastereon blir hans musikaliska fluffigheter omöjliga att motstå. Även om de inte bevisar något.
ALLEHANDA (Örnsköldsvik/Härnösand)
Johan Heltnes förra skiva upptäckte jag mest av en slump. Skivan skulle visa sig vara en riktig pärla. Åtminstone om man gillar svensk pop av den lite mer nydanande varianten.
När Johan Heltne nu dyker upp tre år senare är det en gnutta rörig indiepop körd i en mixer med fyndiga texter, stråkar och överhuvudtaget en filmisk atmosfär. Alltså sammantaget rätt ovanlig svensk pop som i samma andetag berör och i sammanhanget också bjuder på en rätt ovanligt bra sångare, med röstresurser som är flera mil bättre än storheter som Winnerbäck, Kent och några till.
Ska jag klaga så är det kanske lite för mycket vemod över hela anrättningen. Samtidigt som det ger mersmak och gör mig kluven. Inte minst beroende på ovanliga titlar och minst lika ovanliga texter – och melodislingor. Det måste alltså bara höras.
Gaffa.dk
Svenske Johan Heltne har fået hjælp af ikke færre end 20 venner til at indspille sin anden plade, den kryptisk betitlede Vetenskapliga Bevis För Att Jesus Lever, og det skinner tydeligt igennem på albummets alsidige instrumentering. Johan Heltne blander Angelo Badalamenti-stemninger, som de ikke mindst høres på det fornemme åbningsnummer 16, Avenue De L’Opera og den instrumentale Kyrkans Barntimma, med forsigtig folk og typisk svensk-klingende indiepop. Hvor en del skæringer i al deres skrøbelige skånsomhed har en tendens til at lulle lytteren i søvn, er der trods alt også en lille håndfuld simrende sange som eksempelvis de herlige Väderkvarnsgatans Andra Sida og Slättångest, der begge vinder ved fine melodilinjer og dansabelt prikkende basgange. Din Alkoholism Är Ingen Alkoholism, der ellers åbner så tyst, oparbejder tilmed – som skivens eneste nummer – et decideret støjende guitarklimaks hen mod slutningen, og det er bestemt forfriskende. Infernoet er befriende på en plade, der ofte synes ufrivilligt harmløs og behagesyg.
TROTS ALLT
Johan Heltnes ord om bakfylleångest, förlåtelse i nattvarden, morfars råd om att gifta sig ung blir påtagliga. Det blir nära, smärtsamt och omvälvande. Heltne är verkligen nåt på spåren med sitt nya album. Och även om det spretar åt olika håll så gillar jag mixen av avskalade visor och producerad Kentdoftande pop. Vetenskapliga bevis för att Jesus lever är en mycket stark uppföljare och Hjärta, instinkt, principer är min givna favoritlåt.
WWW.MUSIKINDUSTRIN.NU
Johan Heltne presenterade sig på sitt album Skisser av en vacker plats som gavs ut på lilla etiketten Hemlandssånger för tre år sedan. En högst personlig låtskrivare och textförfattare som med små medel skapar stor musik med innehåll för både kropp och själ. Nu är Heltne tillbaka med sin uppföljare, det än mer personliga albumet Vetenskapliga bevis för att Jesus lever [Raffaella/Dotshop.se].
Visst är det en lätt märklig titel som Johan Heltne nu valt till sitt nya album, men det är lite på just det viset hans texter och melodier letar sig fram till att skapa intresse. En märklig titel är ett bra sätt att dra till sig uppmärksamhet, men titeln blir efter några lyssningar till hans nya låtar inte så märklig utan precis vad det handlar om.
Några stora svar på så stora frågor ges inte här, men Heltnes sätt att skriva sina texter för att vrida på funderingar och tankar har något sympatiskt och ärligt över sig. Det känns ibland som rena dagbokstexter, ibland utlämnande och rakt på, ibland kryptiska och underliga. Så som många skriver i sina dagböcker för att själv kunna förstå dem längre fram i tiden.
Ett dokument över åren 2005-2007 i sitt liv kallar Heltne själv sitt nya alster, både texterna och musiken frammanar bilder av vad han upplevt och funderat över. Musikaliskt hamnar Heltne och hans tjugo bidragande vänner någonstans i ett lo-fi indieland med till stor del akustiska instrument och en mycket varierad sättning. Från små minimalistiska experiment med ett fåtal instrument till storskalig pop med helt band kastar han sig till synes obesvärat och smidigt.
Med Vetenskapliga bevis för att Jesus lever kommer knappast Johan Heltne att skapa sig en stor och bred publik, men han förtjänar med all rätt en betydligt större publik än den som upptäckte honom genom Skisser av en vacker plats. Här finns hjärta och smärta, glädje och sorg, visa och pop, experimenterande med ljudbilder och instrumentering. Men framför allt Johan Heltnes texter och melodier som med små medel och gester skapar atmosfärer och bilder.
GAFFA
Festivalrykten
Harshr.com
Intervju i UNT
Aftonbladet
Ergo
Dagen
GAFFA (Norge)
Värmlands Folkblad
DI Weekend
Om romanen "DET FINNS INGENTING ATT VARA RÄDD FÖR"
Dagens Nyheter
Aftonbladet
Expressen
Kulturnytt P1
Svenska Dagbladet
Sydsvenskan
Upsala Nya Tidning
Göteborgs-Posten
Hufvudstadsbladet (Helsingfors)
Dala-Demokraten
Beställ romanen här: Adlibris
Om "SARA,"
www.saidthegramophone.com
"It will take you home, but only when you're ready."
Sonics spellista för 2010
2010:s hundra bästa låtar. Och "Libido" fick vara med...
GP
Johan Heltnes debutalbum Vetenskapliga bevis för att Jesus lever var en originell skapelse. Sara, – som släpps digitalt och på vit vinyl – handlar om sorg, att gå vidare, vänner som mår dåligt, konflikter. Johan Heltne är Håkan Hellströms motpol. Han slår sig aldrig på bröstet, musiken vill inte explodera. En lugn röst guidar oss genom vardagens skärseld. Det är en annan sorts närhet. Skuggorna är levande. Konturerna svårgreppbara. Musiken – inspelat i Göteborg, med folk som även spelar jazz och konstmusik – hittar en lockande ton, atmosfärisk pop som stannar kvar.
Intervju i P3
P3 Lab, onsdag 3 november
Recensioner i dagstidningar
kritiker.se
Sonic
8/10
Funk torr som fnöske. Kliniskt befriad från svett. Det svänger, men står på något märkligt sätt ändå stilla.
Johan Heltne är inte en artist som gör det lätt för sig. Förra plattans allmoge-electro blev inte det breda genomslaget ute i de ensligt belägna svenska stugorna. Nu har han samlat kraft till ett nytt album. Den här gången är det någon sorts kritvit funk som står och stampar takten utan någon tanke på att röra sig framåt.
Det låter som när ett gäng jazzmusiker försöker spela en annan genre, vilket det enligt pressmeddelandet också är. Stumma trummor, elbas och en slinga från en keyboard som eftertänksamt viras runt pekfingret. Det känns ofärdigt och avslutat, på samma gång.
På Heltnes förra album, »Vetenskapliga bevis för att Jesus lever«, stod framför allt de teologiska spörsmålen i fokus. Denna gång är vi närmre marken, det diskuteras relationer, könsroller, allmänmänskliga kontakter.
Det är i stunder enormt vacker musik. Vemodet bär tonerna, låter dem skölja över en. Men här finns också hoppfullhet som tillåts tränga in. Jag skulle vilja säga att Johan Heltne omsluter allt, såväl det jobbiga som det flyktiga och enkla.
»Sara,« är en svårfångad platta. Ibland väntar man på något mer, som aldrig kommer. Lite som det där kommatecknet i titeln. Ibland är man fullgott nöjd med vad man får. Men jag märker att jag återvänder till musiken, gång på gång. Och vad mer kan man egentligen begära?
DN
Singer/songwriters har tråkigt nog ofta ett rätt krasst sätt att se på musik som ett slags fordon för text och melodi. Man glömmer bort möjligheterna att skapa nya stämningar och egna rum och ställer sig alltför ofta på samma torg som alla andra. Johan Heltne vägrar använda gitarr, och det blir hans räddning. Till ett minimalistiskt elektroniskt komp, som liksom lunkar fram genom hela skivan, sjunger han sånger om död och relationer. ”Sara” är en uppföljare till ”Vetenskapliga bevis för att Jesus lever” och är enligt upphovsmannen del i en trilogi om vänskap. Även om Heltne gör sig lite väl otillgänglig ibland (skivan kommer inte ut på cd, bara lp) och texterna är lite väl snåriga, så märker jag hur han tar sig in, hur just stämningarna, ödsligheten och tempot förvandlar rummet jag sitter i.
Bästa spår: ”När jag lyfter Elvis så högt att hon når taket”
Sonic
Artikel i höstnumret 2010
Gaffa
ISTÄLLET FÖR MUSIK, SJÄLVRANNSAKEN
Vetenskapliga bevis för att Jesus levers lyrik kunde man ägna timmar åt att analysera. Föregångaren till Sara, var till formen en tunn digipak, men innehöll en bibel – heliga textrader för igenkänning och vägledning. Två år senare och en för Johan Heltne, i negativ bemärkelse, väl händelserik tid bakom sig står han med Sara, och inget kommer längre att vara sig likt.
Sara, är till skillnad från föregångaren, ett verk som har hämtat styrka ur tystnaden – en skiva som mycket väl lyckas få minimalisten Eva Hesse att le från sin grav. Ackompanjerad av ett taktfast och lunkande driv och med basen som enda egentliga musikaliska ledstjärna berättar Heltne om svåra, stora och avgörande ögonblick med hjälp av små ord och enkla fraser. Effekten ligger i det som inte sägs och i det som inte hörs. Heltne ville ha det så. I skivans alla mellanrum får istället lyssnaren en chans att tillföra egna melodier. Men jag låter tystnaden tala och hör efter ett tag något som är starkare än ljud och mer än popmusik. Det stavas: självrannsakan.
Ergo
I pressmeddelandet skriver Johan Heltne om ett märkligt år. En av hans vänner dog i cancer, en annan vän försökte ta sitt liv och en tredje blev våldtagen på en efterfest. Många kraftiga epilepsianfall gjorde att han aldrig fick sova ut och det rasade hela tiden konflikter. Under det året skrevs albumet ”Sara”.
Inte oväntat är det en mörk skiva. Så mörk att det låter vardag när Johan Heltne sjunger om hur han ser en kvinna bli påkörd av en stadsbuss och hämtas av ambulans. Det är också en tät och väl sammanhållen skiva, så tät den ibland blir klaustrofobisk men ändå aldrig så att man vill stänga av. Sedan är det smart förstås, liksom Johan Heltne alltid varit. Det snackas Judit Butler och kurhotell och en sentimental syn på sex.
Det är smartheten och det studentikost klingande i låttitlar som ”Kreig ist kreig und schnaps ist schnaps” och ”Klassiska semesterorter i Europa” som gör att ”Sara” ändå är lite svår att ta på allvar. Men sedan läser jag pressmeddelandet igen och förstår hela vidden av sorgen – om det nu är sant. Pressmeddelandet borde antagligen följa med när skivan säljs.
itsatrap.com
Katarinas pappa ska dö
absolutnoise.blogspot.com
HELLO DARKNESS MY OLD FRIEND
If you are fan of Jonathan Johansson, you will probably like Johan Heltne. Both sing in Swedish some slow nostalgic nurserie rhymes. Johan is far from being a copycat though: he knows what he wants to achieve and has a strong point of view of how to do it. All in all, he sounds quite unique.
His new album Sara (out this Wednesday, October 27) contains no guitars. You're gonna be floating. Floating into darkness. Cause, yes, this music is VERY dark. The song were written while Johan and his friends were surrounded by disease, drama and death. For a non-Swedish speaker like I am, it gives you a weird impression: you can feel Johan means every lyrics he sings, but you do not get the meaning. Anyway, do not expect to jump around or anything: the record will not make you happier. But if you are looking for something different, with its own atmosphere, do not hesitate to get the album. A winter record. Fascinating.
Örnsköldsviks Allehanda
HÄR HAR KENT ATT LÄRA
Johan Heltne är en väl bevarad hemlighet för de flesta, trots att han numer hunnit med flera skivor.
Den här skivan omgärdas av extra mycket vemod och det är en allt annat än lättsam Heltne som breder ut sig med låtar som "Krieg ist krieg und schnaps ist schnaps", 8A fotografier" och "Klassiska semesterorter i Europa".
Vemodet sveper verkligen ut sig och deppkungarna Kent kan knappast göra det mycket bättre. Dessutom låter Heltne ungefär som Kent korsat med Tomas Anderson Wij.
Jag är ingen Kent-fantast. Men Johan Heltne gillar jag skarpt. Trots vemodet.
Ikon 1931
Om "VETENSKAPLIGA BEVIS FÖR ATT JESUS LEVER"
SONIC
Tony Ernst
Apart artpop på helgmålssvenska. En sorts allmoge-electronica. Själfulla sånger från ett annat Sverige, långt från allfartsvägarna och den överansträngda pulsen.
Vi kan beskåda Johan Heltne som en märklig flyttfågel i svenskt musikliv. Titta på honom där i kikaren! Det här är hans tredje album och inte många känner till honom. Var placerar man denne man? Han är kanske själsfrände till Rickard Jäverling, Tape, Ingenting? »Vetenskapliga bevis för att Jesus lever« kommer inte att appellera till alla. Det här är många mil och år bortom det nervösa Nöjesguiden-moraset. Det här är, liksom, på riktigt, typ.
Musiken är skör, men ändå med visst självförtroende. Är det en mask? Spelar roll; bakom masken ändå bara en annan mask. Där texterna är privata dagboksblad som flyger i vinden, utrivna för att lämna plats åt nya tankar, nya år, där är musiken en större kollektiv gemenskap. Heltne har haft hjälp av drygt tjugotalet gäster som alla »gör sin sak«. Det fungerar märkvärdigt bra.
Låtarna heter saker som »Din alkoholism är ingen alkoholism«, »Kyrkans barntimma« och »Hjärta. Instinkt. Principer.«. Heltne sjunger svidande om »min morfar sa gift dig ung/när du är ansvarslös och dum/annars blir det aldrig av«. Man vänder gärna åter till detta, för att leta efter nya lager i minnena.
Jag skriver den här recensionen dagen efter en mindre fest. Större delen av kvällen och natten försvann till teologiska diskussioner. Det är inte längre så konstigt att vuxna människor tar upp religiösa spörsmål även i sammanhang där de rent dogmatiskt inte passar in. Ateister, pingstvänner, alla får plats. Tro, tvivel, vi är alla lika förvirrade. Johan Heltne gör inte kristen rock, men här finns spår och anslag av en verklighet i Guds närvaro. Jag tycker det är sunt att vi pratar om det, att vi besjunger det.
»Vetenskapliga bevis för att Jesus lever« är spännande, egensinnig, drabbande. Ännu en bra bit från fläckfri. Men nära den nerv som gör att man känner att man lever.
PANDAMAGAZINE.SE
Daniel Magnusson
Vad har varit bäst hittills i år? Min topp tre ser ut ungefär så här:
1. Cut Copy – In ghost colours
2. Johan Heltne – Vetenskapliga bevis för att Jesus lever
3. Ralf GUM – Uniting music
Och följdfrågan lyder: vem fan är Johan Heltne?
Johan Heltne är en sådan där artist som verkligen förtjänar sin plats under parollen ”Sveriges mest bevarade indiepophemlighet”, till skillnad mot andra akter som kan prata pratet, men har svårt att gå gången.
I ”Vetenskapliga bevis för att Jesus lever” följer ett texthäfte med. Detta lilla häfte på sex sidor är min nya bibel. Den tar upp allt man behöver för att skapa tillfällig ro i sinnet. En humanistisk tråd av ren ull vilar längs med bladen. Den kittlar mina känslor och ger svar på vänskaplig trygghet och kärlek. Om allvarliga val: dricker du så dricker jag. Om kärnfamiljens vara eller icke vara - om nya och gamla generationers tankar. Och om att längta bort för en stund. Vi behöver alla en stund av det här, då tankar får rulla runt i ett sömnigt tempo.
Ett saligt lugn vilar genom hela skivan. Hela dess atmosfär går hand i hand med den fuktrika värmen. En känsla av slöhet mitt bland alla världsliga val och man tar det med en klackspark för stunden. Tar sambons bil och kör bort från staden till en sjö där man kan låta dagen gå. Och man lyssnar på ångesten och kärleken. Ett problem är inte bara ens eget.
”Kväll igen och samma val, och frågar jag vet jag ditt svar, din rastlöshet kräver mer än jag klarar av, men dricker du så dricker jag. Min puls känns svag precis som din, ditt hjärtas sorg är också min, men ikväll tror jag att vi ser allt klart och jag slappnar av, orkar du så orkar jag.”
NERIKES ALLEHANDA
Då och då kommer en skiva på svenska som sticker ut i en indiepopgenre på dekis. Det här är en sådan skiva. Johan Heltne med band (ett tjugotal kompisar som han samlat ihop till inspelningen) har tagit det bästa från britpopen och singer-songwritertraditionen, men gått vidare och skapat musik som låter både väldigt svensk och väldigt oplacerbar. Styrkan ligger till stor del i de underfundiga texterna, där människans tillkortakommanden och hennes kamp med sig själv och omvärlden dissekeras och görs till bitterljuv poesi. Det handlar om livet mellan tonåren och vuxentiden, där existentiella frågor föds under resor ut i världen och in i jaget. Skönheten i naiva förhoppningar som ”jag tror att jag är kär i en vän, och nu vill jag nog att hon ska bli kär i mig” (”Tisdagsvänner”) avväpnar vem som helst. En bakfull morgon i goda vänners lag kläds i en poetiskt sentimental dräkt i låten ”Hjärta, instinkt, principer”, med en stråkkvartett som gråtmild förstärkare. Vad som hade kunnat bli studentikost och pretentiöst navelskådande, räddas av självironi och befriande humor. Detta är alla vilsna, grubblande och sorglöst festande universitetsstudenters eget soundtrack.
GROOVE
Till en början fick jag känslan av att detta var en dussinvara. En skiva som var helt okej men som saknade personlighet. Men så lyssnade jag lite till och insåg att jag hade fel. Det här är finstämd pop som har något vardagligt vackert över sig. Några vetenskapliga bevis hittar jag inte trots att Heltne sjunger med en klar och vänligt stämma. Den är full av små melodier som nästan omärkbart men effektivt får dig att slappna av och le. Med tanke på att Heltne hade ett 20-tal vänner till hjälp så låter det förvånansvärt avskalat och sammanhållet.
Vetenskapliga bevis för att Jesus lever påminner, om man ska överföra det till mänskliga termer, om en person som du tyckte var ganska tråkig och anonym första gångerna ni träffades. Men efter ett tag, utan att du märkt det eller velat det, har personen blivit en god vän trots att ni inte har mycket gemensamt. En vän du aldrig skulle ta med på fest, men åker många mil för att dricka kaffe med. Eller, om man ska hålla det kort, en skiva som utan att man märker det tar sig innanför huden.
ZERO
2005 debuterade Johan Heltne med Skisser Av En Vacker Plats och nu kommer uppföljaren Vetenskapliga Bevis För Att Jesus Lever. Heltne sjunger dagboksliknande texter till soft och lugn indiepop med lätt folkpopskänsla. Jag kommer osökt att tänka på både Durutti Column och Nick Drake av någon anledning. Kanske på grund av det mjukt, nästan akustiskt gitarrbaserade soundet. Men också för att plattans stämning påminner mig om regniga sommardagar då melankolin spelar fritt och målar världen i ljust blått. Samma association som jag får av nämnda engelsmäns musik alltså. Heltne har egentligen ingen märkvärdig sångröst. Han närmast viskar fram sina svenska texter, men rösten fullbordar atmosfären och fungerar fint tillsammans med musiken. I min värld är det här ingen klassiker som förändrar livet i någon större utsträckning, men plattan är mycket behaglig att lyssna till. Texterna känns både udda och väldigt vardagsnära. Ungefär som med John Holm och det fåtal skivor den mannen har fått ur sig under alla år. Här finns samma tilltalande naivitet och enkelhet i det avspända framförandet som Heltne skapat tillsammans med ett tjugotal vänner. Skivan är inspelad i nio olika studior och trots att låtarna genomgående är lugna så känns skivan både hyfsat varierad och väldigt jämn under de fyrtio minuter den ljuder.
WWW.ITSATRAP.COM
More Jesus rock today, except that Johan Heltne doesn't exactly rock. And I'm also not sure how religious he is, though he does say that his album "Vetenskapliga bevis för att Jesus lever" ("Scientific proof that Jesus is alive") was informed by religious experience, in a way. It's a fascinating work, made that much better by the fact that I can barely wrap my head around it. From the lush string arrangements on songs such as the one I've posted today to soft indiepop ala Vapnet, Heltne and his friends have put together quite a record. There's magic in the mystery, that's for sure. This track also has me thinking that more musicians should try to forgo classic rock instrumentation. I still love guitars, but there seems to be so much more subtlety and nuance here, especially when compared to the more traditional "indie" numbers he does. Regardless, it's all good, just don't let this one pass you by. It's got underrated hit written all over it.
VÄRMLANDS FOLKBLAD
Heltne står där i buskaget och väntar. Och när ex-flickvännens nye pojkvän reser bort är han raskt där och knackar på, redo som stand in. Märkligt nog åker han inte på stryk, vilket kanske beror på att han vädjar om förståelse och nåd på samma sätt som i sina sånger.
Han skriver dem själv, med titlar som Kyrkans barntimma, Slättångest eller Ofvandahlsk country. När det är dags för inspelning bjuder han in ett knippe musikaliska vänner med koll på såväl Mike Oldfield som Cowboy Junkies. Själv nöjer hans sig med enstaka programmeringsuppdrag eller att spela på leksaker.
Nere på lokala puben i hemstaden Uppsala skulle han antagligen vara chanslös mot minsta sorl, men i hemmastereon blir hans musikaliska fluffigheter omöjliga att motstå. Även om de inte bevisar något.
ALLEHANDA (Örnsköldsvik/Härnösand)
Johan Heltnes förra skiva upptäckte jag mest av en slump. Skivan skulle visa sig vara en riktig pärla. Åtminstone om man gillar svensk pop av den lite mer nydanande varianten.
När Johan Heltne nu dyker upp tre år senare är det en gnutta rörig indiepop körd i en mixer med fyndiga texter, stråkar och överhuvudtaget en filmisk atmosfär. Alltså sammantaget rätt ovanlig svensk pop som i samma andetag berör och i sammanhanget också bjuder på en rätt ovanligt bra sångare, med röstresurser som är flera mil bättre än storheter som Winnerbäck, Kent och några till.
Ska jag klaga så är det kanske lite för mycket vemod över hela anrättningen. Samtidigt som det ger mersmak och gör mig kluven. Inte minst beroende på ovanliga titlar och minst lika ovanliga texter – och melodislingor. Det måste alltså bara höras.
Gaffa.dk
Svenske Johan Heltne har fået hjælp af ikke færre end 20 venner til at indspille sin anden plade, den kryptisk betitlede Vetenskapliga Bevis För Att Jesus Lever, og det skinner tydeligt igennem på albummets alsidige instrumentering. Johan Heltne blander Angelo Badalamenti-stemninger, som de ikke mindst høres på det fornemme åbningsnummer 16, Avenue De L’Opera og den instrumentale Kyrkans Barntimma, med forsigtig folk og typisk svensk-klingende indiepop. Hvor en del skæringer i al deres skrøbelige skånsomhed har en tendens til at lulle lytteren i søvn, er der trods alt også en lille håndfuld simrende sange som eksempelvis de herlige Väderkvarnsgatans Andra Sida og Slättångest, der begge vinder ved fine melodilinjer og dansabelt prikkende basgange. Din Alkoholism Är Ingen Alkoholism, der ellers åbner så tyst, oparbejder tilmed – som skivens eneste nummer – et decideret støjende guitarklimaks hen mod slutningen, og det er bestemt forfriskende. Infernoet er befriende på en plade, der ofte synes ufrivilligt harmløs og behagesyg.
TROTS ALLT
Johan Heltnes ord om bakfylleångest, förlåtelse i nattvarden, morfars råd om att gifta sig ung blir påtagliga. Det blir nära, smärtsamt och omvälvande. Heltne är verkligen nåt på spåren med sitt nya album. Och även om det spretar åt olika håll så gillar jag mixen av avskalade visor och producerad Kentdoftande pop. Vetenskapliga bevis för att Jesus lever är en mycket stark uppföljare och Hjärta, instinkt, principer är min givna favoritlåt.
WWW.MUSIKINDUSTRIN.NU
Johan Heltne presenterade sig på sitt album Skisser av en vacker plats som gavs ut på lilla etiketten Hemlandssånger för tre år sedan. En högst personlig låtskrivare och textförfattare som med små medel skapar stor musik med innehåll för både kropp och själ. Nu är Heltne tillbaka med sin uppföljare, det än mer personliga albumet Vetenskapliga bevis för att Jesus lever [Raffaella/Dotshop.se].
Visst är det en lätt märklig titel som Johan Heltne nu valt till sitt nya album, men det är lite på just det viset hans texter och melodier letar sig fram till att skapa intresse. En märklig titel är ett bra sätt att dra till sig uppmärksamhet, men titeln blir efter några lyssningar till hans nya låtar inte så märklig utan precis vad det handlar om.
Några stora svar på så stora frågor ges inte här, men Heltnes sätt att skriva sina texter för att vrida på funderingar och tankar har något sympatiskt och ärligt över sig. Det känns ibland som rena dagbokstexter, ibland utlämnande och rakt på, ibland kryptiska och underliga. Så som många skriver i sina dagböcker för att själv kunna förstå dem längre fram i tiden.
Ett dokument över åren 2005-2007 i sitt liv kallar Heltne själv sitt nya alster, både texterna och musiken frammanar bilder av vad han upplevt och funderat över. Musikaliskt hamnar Heltne och hans tjugo bidragande vänner någonstans i ett lo-fi indieland med till stor del akustiska instrument och en mycket varierad sättning. Från små minimalistiska experiment med ett fåtal instrument till storskalig pop med helt band kastar han sig till synes obesvärat och smidigt.
Med Vetenskapliga bevis för att Jesus lever kommer knappast Johan Heltne att skapa sig en stor och bred publik, men han förtjänar med all rätt en betydligt större publik än den som upptäckte honom genom Skisser av en vacker plats. Här finns hjärta och smärta, glädje och sorg, visa och pop, experimenterande med ljudbilder och instrumentering. Men framför allt Johan Heltnes texter och melodier som med små medel och gester skapar atmosfärer och bilder.